Detta rum står tomt och kallt största delen av året som om det skulle vara övergivet. Ingen sitter där, ingen diskussion pågår, ingen aktivitet som helst äger rum där under den tiden. Bara tysthet, tomhet och ett fullständigt lugn råder i rummet. Dagtid, om ljuset är hårt, strömmar ett par ljustrålar in i rummet genom ett litet smutsigt fönster och man kan se miljontals pyttesmå dammpartiklar sväva i denna ljuspelare.
Mitt rum väntar på säsongen. Med tålamod och med klar övertygelse om att den kommer, förr eller senare. Mitt rum förstår sig på tystnaden.
En gång har en person sovit i detta rum; det var då stugan var halvfärdig och min pappa ännu var en ung man med bra hållning och muskulös överkropp. Då måste han ha svettats trots att han troligen bara hade kalsonger på sig. Ifall han hade dem måste de ha varit det enda slag som fanns på sextiotalet: helt vita med små andningshål, inte så välsittande som dagens elastiska boxers och i hans fall kommer jag ihåg att det kunde ibland synas ett par små gula fläckar på framsidan. Då jag som en liten pojke ställde en pinsam fråga om detta sa han att när man opererar och upplever liv och död på nära håll blir man lätt rädd och ibland kissar man på sig en aning. Ett manligt svar.
Väggarna i mitt favoritrum är gjorda av gamla stockar av finsk tall. Trots att de har tvättats många gånger, har ytan en nästan halvsekel gammal patina. Om man sitter där jag oftast brukar sitta ser man en smal öppning mellan de två översta stockarna, just ovanför dörrkarmen. Så mycket har stockstugan satt sig sedan den byggdes. Säkert skulle någon annan fixa detta skönhetsfel i den annars felfria och välhållna helheten, men jag tror att min pappa för längesen insåg att det inte skadar att få in lite extra luft i rummet genom detta nästan osynliga hål.
Här har jag suttit ensam och i sällskap. Nästan alltid naken på ett underlag, några ytterst få gånger med simbyxorna på. En gång med en amerikansk kvinna i baddräkt vilken finkänsligt dolde att båda hennes bröst var bortopererade. Under de senaste åren har jag mycket gärna suttit här i lotusställning eller i någon annan sittande yogaställning som stretchar rygg och benmuskler. Det som jag kanske mest gillar i rummet efter alla nödvändiga förberedelser är den unika doften mitt i all dess fuktighet och hetta. Det sägs att varje kvinna doftar på just sitt eget sätt; detsamma gäller detta rum, det finns inget rum som doftar precis såsom det här. Doften är en mysig blandning av rök, aska, både torkade och färska björkblad, människohud, rent svett och kanske två droppar av min mammas shampoo som inte tillverkats sedan 1968. Ibland har jag undrat om jag i freudiansk mening tränger mig in i kvinnan eller återvänder till min mors mage när jag upplever min fullständigt asexuella, nästan halvsakrala session i detta välsignade utrymme.
När jag kastar bad första gången hälsar ugnen mig glatt och ivrigt – speciellt om detta sker efter en lång vinterpaus. Ljudet kommer från de heta stenarna och jag vet vem som får buga först och visa sin ödmjukhet inför hettan och precis var detta bad når en först. Det är just där jag brukar sitta, bredvid andningshålet vid dörröppningen, där man utan tvivel har det värsta – eller bästa – stället. Det är just i det hörnet man måste kunna utstå den mest påträngande ångmolnen som en äkta karl samtidigt som man får litet hjälp av den extra luft som vädrar in genom hålet mellan stockarna.
Idag är min pappa inte mera stor, muskulös, rakryggad eller mörkhårig heller. Och han opererar inte mera kvinnomagar, bröst eller andra för mig ofattbara delar av underlivet. Men vi sitter fortfarande tillsammans så ofta det går i detta enastående sommarrum. Ibland byter vi några ord, ibland är det tyst som i ett zen-tempel. Också tystnaden här kan kännas trevlig och social. Vårt altare består av bastuugnen som vid behov talar sitt stränga och ömma språk medan ljuset från elden från ugnens hjärta bakom luckan leker på väggarna.
Alltid före min ankomst har pappa hämtat björkvistar och själv bundit de bastu-kvastar vi får bada med. Han brukar erbjuda den större och bättre till gästen och hålla själv den som blev mindre lyckad. Kvastarna doftar gott, bladen känns mjuka; det är ju midsommar. Jag känner hans grepp i dem. Han har ju lärt sig konsten från sin far. Pappa kastar mera bad och den ödmjuka yogin bugar sig medan vi båda slår på våra kroppar med de färska bastukvastarna. Efter en stund måste jag ge efter, komma ned och öppna dörren till terrassen. Det är dags för ett dopp i sjön. Några lugna steg till bryggan och jag dyker i.
Jag hör hur pappa kastar en gång till och sedan hör jag ljudet av hans kvast som slår på den rynkiga huden som sett väder och vind under 80 år. Jag hör ljudet ända till bryggan. Jag vet att jag kommer att höra denna mysiga sommarmusik i all evighet: ur mitt käraste och hetaste rum stiger min pappas våldsamma bastubad. Han kommer alltid att vara den tuffaste, helt oslagbara bastukompisen jag någonsin haft…och jag kommer aldrig att vara ensam i detta rum.
Inte ens den dagen när det är bara jag som går in i bastun.
The above lines comprise a sauna story that probes deeper than a mere Nordic bathing session; some people have even observed some Freudian traces in it. The fact is there are only a few things for a Finn more sacred than a sauna. It was already a couple of years ago when I wrote this story on a Creative Writing Course in Swedish. The above is the original version which I happen to like best. I did transcreations into English and also into my native Finnish, yet the oddest thing is I liked the last one least. Even the English rendition takes off better. Hereby I also want to make a statement that my blog will contain writings in all of the three languages I write – and live – practically every day. There are things that are simply untranslatable. To convey something that is unsayable is the ultimate challenge for every serious writer. My sauna story tries to do just that. If I get enough requests I will publish the English version soon.